När man läser Jane Austens ”Stolthet och fördom” skymtar ibland tjänstefolket förbi, som tysta andar. De finns där, men det är inte riktigt meningen att de ska synas eller höras. ”Huset Longbourn” av den engelska författarinnan Jo Baker berättar deras historia.
Vi möter husets gamle butler och hans fru, som fungerar både som hushållerska och kokerska – och ständigt stöd till frun i huset. I tjänarstaben på Longbourn finns också en ung kvinna vid namn Sarah, och flickan Polly (som egentligen är döpt till Mary, men det kan hon inte fortsätta att kallas eftersom en av fröknarna heter så). Sarah och Polly städar, diskar och tvättar sig igenom långa arbetsdagar. Ovanpå detta arbete ska de också hjälpa husets döttrar med allt som en ung dam kan tänkas behöva hjälp med. Det är ett hårt och slitsamt liv. Lite mindre slitsamt blir det när det anställs en ny betjänt i hushållet. James är en hemlighetsfull ung man, men han arbetar hårt och snart flyter arbetet i hushållet lite lättare.
Så får vi hela historien från ”Stolthet och fördom”, sedd med tjänstefolkets ögon. Herrskapet lever sitt ganska behagliga liv, med visiter och promenader, middagar och danser. Tjänstefolket lever sitt, tungt och slitsamt, utan särskilt mycket fritid. Men där finns ändå utrymme för varm vänskap och till och med kärlek. Sarah slits mellan den spännande Ptolemy och den hemlighetsfulle James, och lilla Polly är full av beundran för den självsäkre Wickham (som gärna gör sig ärenden till köket).
Jo Bakers roman griper tag i läsaren från första sidan. Personerna känns trovärdiga, både de uppe i salongerna och de nere i tjänstefolkets domäner. I tillbakablickande kapitel får vi dessutom veta lite mer om dem, varför de är som de är, var de har varit och vad de har varit med om. Miljöerna är också mycket bra beskrivna.
Jane Austens roman slutar (ganska) lyckligt, för de flesta av personerna. Slutet på ”Huset Longbourne” känns också ljust och hoppfullt, och det är med ett (lite sorgset) leende man lägger boken ifrån sig.
Carina
Läshunger 